Ännu en intensiv tävlingshelg har passerat. Pust! Roligt roligt men ganska så jobbigt, för både två- och fyrbenta.
Kan börja med att berätta att selen kom till rätta, till slut. Men det var nära ögat att den skulle bli liggande på ett sorteringsställe över helgen. Ett par mer eller mindre irriterade telefonsamtal och en hel del övertalning senare så fick jag i alla fall löfte om att hämta ut den på ett ställe där posten normalt sett inte brukar ta emot kunder. Underbart att få den tillbaka! Inget större fel på låneselen, men de invanda egna grejorna är trots allt bäst. Lagad var den men jag kan ju inte påstå att jag var alltför imponerad över utfört arbete och det är mig en gåta hur det kunde ta så lång tid. Men nåja, ordningen är återställd.
Lördagen gick i vanlig ordning i förberedelserna tecken. Inte klokt egentligen hur mycket tid det tar att förbereda sig för en tävling. I förberedelserna ingick som vanligt ett ridpass för S och jäklar vilken fin häst jag hade! Lite seg i början och ville inte riktigt släppa till i vänstersidan så det blev mycket lösgörande jobb i skritt. Det gav resultat och rätt som det var hade jag den där härliga hästen som verkligen jobbade genom hela kroppen med massor av ”gung” i ryggen. Galoppen blir bara bättre och bättre; nu hade jag en rund och reglerbar galopp i båda varven och kunde jobba och ställa igenom honom även i vänstervarvet. Stort framsteg!
Gjorde sedan jättefina öppnor i trav med en häst med samling och massor av ryggverksamhet och jag kunde sitta ner och bara följa med och njuta. Han kändes helt lösgjord och liksidig och det är en så otroligt härlig känsla att kunna rida honom på det här sättet. Riktigt nöjd med honom och massor av beröm från S, som verkar klart imponerad över de framsteg vi gör och detta trots att vi ju faktiskt bara gör två ridpass i veckan. Vilket ju i sig bevisar hur stor nytta vår övriga träning gör.
Och igår var det alltså tävlingsdags igen. Tävlingen gick av stapeln på Runstens gård, drygt 1,5 timmes körning hemifrån. Vi var en hel liten karavan som gav oss av. Oftast har ju min vagn kunnat ”få lift”, men den här gången åkte sambon och jag med två fullastade bilar, varav en drog hästen och den andra vagnen. På vägen plockade jag även upp min kompis Å, som agerade hästskötare och trevligt sällskap. Otroligt skönt att ha en extra hand till hjälp, då kan man slappna av mera själv och veta att hästen har det bra, ute på promenad medan man själv plockar och fixar. Men visst är körning egentligen en galen sport med tanke på vilken ”apparat” det är så fort man ska göra nåt.
Lotus var ovanligt lugn när vi lastade ur honom. Nöjd och glad, men lugn istället för lätt hysterisk. Och detta avspeglades även lite när vi började köra. Lotus kändes kanonfin, jag hittade verkligen den där runda formen och fina känslan och jag kände verkligen att gårdagens lösgörande jobb hade gjort stor nytta. Vad jag saknade var dock den där riktiga bjudningen, den som gör att allt flyter på och att Lotus blir sådär riktigt fin. I collecting-ringen, på gräsplanen utanför själva banan, tyckte jag dock att jag fick lite ”snurr” på honom och där började det kännas riktigt bra. Desto tråkigare då att den känslan försvann så fort vi kom in på banan. Det började med att Lotus stod emot lite under uppkörningen på medellinjen, tror att det var domarens bil han började titta på. Sedan fortsatte han att vara lite spänd, stå emot, inte riktigt lyssna. Och då får man ju inget flyt i körningen. Vi fick massor av småmissar, vägarna blev inte riktigt bra och så vidare. Precis som det blir när man inte har det där flytet och den fina känslan som man ju alltid letar efter. Den som jag haft på träning på sistone. Nu kändes det mest bara tamt och tråkigt och jag fick inte alls möjlighet att visa upp den fina häst som jag ju vet att jag har.
Till saken hör att jag vid det förra tillfället när jag körde för denna domare fick en tillsägelse om att jag använde pisken för mycket. Hon tyckte att jag ”duttade” med den hela tiden och jag försökte verkligen att tänka på detta nu och använde pisken väldigt lite. Men när Lotus vid ett par tillfällen stod emot så mycket att jag knappt kunde påverka honom kände jag ändå att det var på sin plats att lägga på pisken lite mera distinkt. Och då menar jag inte att jag slog honom utan bara att jag var lite mer tydlig med pisken, inte värre än vad nån av oss regelbundet gör på träning eller klart jämfört bart med att man trycker till lite extra med skänkeln när man rider. Så långt ifrån otillbörlig användning av pisken som man kan komma enligt mig. Men det tyckte inte domaren. När jag avslutat min körning hoppade hon ut ur sin bil och talade på ett mycket otrevligt sätt om för mig att jag inte får använda pisken på det sättet och om hon ser det hända igen kommer jag att få en varning som i sin tur kan leda till avstängning. Ja, jag vill sträcka mig så långt att jag faktiskt fick en rejäl utskällning.
Jag har inga problem med att ta kritik. Tvärtom så vill jag gärna ha kritik, konstruktiv sådan. Och jag vill gärna att folk talar om för mig när jag gör fel. Men jag tycker inte att en domare har rätt att vara så omotiverat otrevlig. Hon kunde ha delgett mig den här informationen på ett mycket mera trevligt och sakligt sätt. Om hon har rätt i sak eller inte vet jag i dagsläget inte, men klart är i alla fall att jag ska ta reda på exakt vilka regler som gäller för användning av pisk på tävling. Nån som har bra kunskaper i ämnet får gärna höra av sig.
Nu lämnade jag banan med en känsla av tråkigt sur eftersmak. Att körningen i sig inte gick särskilt bra var ju trist, men domarens bemötande var ännu värre. Det här är ingen bra reklam för sporten och definitivt inget bra sätt att motivera fler att börja tävla. Hur poängen blev kan ni nog räkna ut. Jag förtjänade inte särskilt bra poäng, men fick dessutom känslan av att domaren dömde mig lågt rakt igenom, även där vi faktiskt gjorde ganska bra ifrån oss, bara för att hon bestämt sig för att hon inte tyckte om mitt sätt att köra. Konstigt nog var själva kritiken ganska positiv och trevlig och inte ett ord om användningen av pisken.
Tyvärr bad jag inte någon att filma oss så jag har ingen möjlighet att efteråt titta på hur det såg ut; både hur hästen gick och hur jag hanterade pisken.
Precisionen gick några timmar senare. Lotus kändes lite småseg och jag försökte undvika att köra fram alltför länge för att han skulle ha några krafter kvar. Han kändes ganska trevlig att köra, men även nu saknades flytet. Därför blev det också lite vingligt och vi petade ner flera bollar. Dessutom skyggade Lotus för konstiga saker utanför banan, han som inte brukar vara det minsta tittig, och det bidrog förstås till vinglandet. Vid ett tillfälle fick vi även ett tvärstopp som jag tror berodde på att han fick tungan över bettet, något som hänt vid några tidigare tillfällen så jag måste försöka hitta ett sätt att komma runt det problemet.
Så resultatmässigt gick det faktiskt ganska uruselt. Vi lyckades komma sist i både dressyr och precision och gjorde nog vår absolut sämsta tävling hittills. Vi har ju gått upp en klass och både krav och konkurrens har därmed ökat, men helt klart så var det nog den sämsta körkänslan jag hittills haft på tävling och då spelar varken krav eller konkurrens nån större roll. Det är onekligen ganska trist att hästen går sämre än nånsin på tävling när träningen istället fungerar bättre än nånsin. Jag vill ju visa upp den där fina hästen som jag faktiskt vet att jag har! Men helt klart så är det nåt som händer i tävlingssammanhang som gör att det inte riktigt fungerar – hos mig eller hästen eller båda. Det ligger nära till hands att tro att tävlingen tar på krafterna och att Lotus inte riktigt orkar, men med tanke på hur mycket kraft och ork han har på träning så känns inte det som en möjlig förklaring. Men det ända sättet att komma runt problemet är ju förstås att fortsätta att träna på att tävla och hoppas att det så småningom kan fungera även på tävling.
Och nu låter jag väldigt bitter och besviken men det är jag faktiskt inte. Tvärtom! Vi hade en helt fantastisk dag på Runsten. Solen sken, tävlingsplatsen var jättefin och själva arrangemanget jättebra. Och framför allt älskar jag de underbara människorna som jag lärt känna genom körningen. Det känns som om vi är en enda stor familj där alla känner alla och alla hjälper och stöttar varandra och alla nykomlingar, oavsett om det är en ny tävlande eller en mer eller mindre tillfällig medhjälpare, tas emot med öppna armar. Konkurrenskänslan lyser verkligen med sin frånvaro. Vi har verkligen trevligt ihop och man längtar till nästa tävling bara för den trevliga stämningens skull. Under en väldigt kort stund efter domarens utskällning kände jag att jag fått nog av det här med tävling och att jag bara ska träna i stället. Men några sekunder senare insåg jag att jag tycker alldeles för mycket om det härliga tävlingslivet för att låta en sur domare förstöra glädjen. Och Lotus älskar också tävlingslivet, han såg mäkta belåten ut hela dagen och älskar all den uppmärksamhet han får. Sen ska vi bara få det att fungera inne på banan också.
Nedan lite bilder från tävlingen.
Kan börja med att berätta att selen kom till rätta, till slut. Men det var nära ögat att den skulle bli liggande på ett sorteringsställe över helgen. Ett par mer eller mindre irriterade telefonsamtal och en hel del övertalning senare så fick jag i alla fall löfte om att hämta ut den på ett ställe där posten normalt sett inte brukar ta emot kunder. Underbart att få den tillbaka! Inget större fel på låneselen, men de invanda egna grejorna är trots allt bäst. Lagad var den men jag kan ju inte påstå att jag var alltför imponerad över utfört arbete och det är mig en gåta hur det kunde ta så lång tid. Men nåja, ordningen är återställd.
Lördagen gick i vanlig ordning i förberedelserna tecken. Inte klokt egentligen hur mycket tid det tar att förbereda sig för en tävling. I förberedelserna ingick som vanligt ett ridpass för S och jäklar vilken fin häst jag hade! Lite seg i början och ville inte riktigt släppa till i vänstersidan så det blev mycket lösgörande jobb i skritt. Det gav resultat och rätt som det var hade jag den där härliga hästen som verkligen jobbade genom hela kroppen med massor av ”gung” i ryggen. Galoppen blir bara bättre och bättre; nu hade jag en rund och reglerbar galopp i båda varven och kunde jobba och ställa igenom honom även i vänstervarvet. Stort framsteg!
Gjorde sedan jättefina öppnor i trav med en häst med samling och massor av ryggverksamhet och jag kunde sitta ner och bara följa med och njuta. Han kändes helt lösgjord och liksidig och det är en så otroligt härlig känsla att kunna rida honom på det här sättet. Riktigt nöjd med honom och massor av beröm från S, som verkar klart imponerad över de framsteg vi gör och detta trots att vi ju faktiskt bara gör två ridpass i veckan. Vilket ju i sig bevisar hur stor nytta vår övriga träning gör.
Och igår var det alltså tävlingsdags igen. Tävlingen gick av stapeln på Runstens gård, drygt 1,5 timmes körning hemifrån. Vi var en hel liten karavan som gav oss av. Oftast har ju min vagn kunnat ”få lift”, men den här gången åkte sambon och jag med två fullastade bilar, varav en drog hästen och den andra vagnen. På vägen plockade jag även upp min kompis Å, som agerade hästskötare och trevligt sällskap. Otroligt skönt att ha en extra hand till hjälp, då kan man slappna av mera själv och veta att hästen har det bra, ute på promenad medan man själv plockar och fixar. Men visst är körning egentligen en galen sport med tanke på vilken ”apparat” det är så fort man ska göra nåt.
Lotus var ovanligt lugn när vi lastade ur honom. Nöjd och glad, men lugn istället för lätt hysterisk. Och detta avspeglades även lite när vi började köra. Lotus kändes kanonfin, jag hittade verkligen den där runda formen och fina känslan och jag kände verkligen att gårdagens lösgörande jobb hade gjort stor nytta. Vad jag saknade var dock den där riktiga bjudningen, den som gör att allt flyter på och att Lotus blir sådär riktigt fin. I collecting-ringen, på gräsplanen utanför själva banan, tyckte jag dock att jag fick lite ”snurr” på honom och där började det kännas riktigt bra. Desto tråkigare då att den känslan försvann så fort vi kom in på banan. Det började med att Lotus stod emot lite under uppkörningen på medellinjen, tror att det var domarens bil han började titta på. Sedan fortsatte han att vara lite spänd, stå emot, inte riktigt lyssna. Och då får man ju inget flyt i körningen. Vi fick massor av småmissar, vägarna blev inte riktigt bra och så vidare. Precis som det blir när man inte har det där flytet och den fina känslan som man ju alltid letar efter. Den som jag haft på träning på sistone. Nu kändes det mest bara tamt och tråkigt och jag fick inte alls möjlighet att visa upp den fina häst som jag ju vet att jag har.
Till saken hör att jag vid det förra tillfället när jag körde för denna domare fick en tillsägelse om att jag använde pisken för mycket. Hon tyckte att jag ”duttade” med den hela tiden och jag försökte verkligen att tänka på detta nu och använde pisken väldigt lite. Men när Lotus vid ett par tillfällen stod emot så mycket att jag knappt kunde påverka honom kände jag ändå att det var på sin plats att lägga på pisken lite mera distinkt. Och då menar jag inte att jag slog honom utan bara att jag var lite mer tydlig med pisken, inte värre än vad nån av oss regelbundet gör på träning eller klart jämfört bart med att man trycker till lite extra med skänkeln när man rider. Så långt ifrån otillbörlig användning av pisken som man kan komma enligt mig. Men det tyckte inte domaren. När jag avslutat min körning hoppade hon ut ur sin bil och talade på ett mycket otrevligt sätt om för mig att jag inte får använda pisken på det sättet och om hon ser det hända igen kommer jag att få en varning som i sin tur kan leda till avstängning. Ja, jag vill sträcka mig så långt att jag faktiskt fick en rejäl utskällning.
Jag har inga problem med att ta kritik. Tvärtom så vill jag gärna ha kritik, konstruktiv sådan. Och jag vill gärna att folk talar om för mig när jag gör fel. Men jag tycker inte att en domare har rätt att vara så omotiverat otrevlig. Hon kunde ha delgett mig den här informationen på ett mycket mera trevligt och sakligt sätt. Om hon har rätt i sak eller inte vet jag i dagsläget inte, men klart är i alla fall att jag ska ta reda på exakt vilka regler som gäller för användning av pisk på tävling. Nån som har bra kunskaper i ämnet får gärna höra av sig.
Nu lämnade jag banan med en känsla av tråkigt sur eftersmak. Att körningen i sig inte gick särskilt bra var ju trist, men domarens bemötande var ännu värre. Det här är ingen bra reklam för sporten och definitivt inget bra sätt att motivera fler att börja tävla. Hur poängen blev kan ni nog räkna ut. Jag förtjänade inte särskilt bra poäng, men fick dessutom känslan av att domaren dömde mig lågt rakt igenom, även där vi faktiskt gjorde ganska bra ifrån oss, bara för att hon bestämt sig för att hon inte tyckte om mitt sätt att köra. Konstigt nog var själva kritiken ganska positiv och trevlig och inte ett ord om användningen av pisken.
Tyvärr bad jag inte någon att filma oss så jag har ingen möjlighet att efteråt titta på hur det såg ut; både hur hästen gick och hur jag hanterade pisken.
Precisionen gick några timmar senare. Lotus kändes lite småseg och jag försökte undvika att köra fram alltför länge för att han skulle ha några krafter kvar. Han kändes ganska trevlig att köra, men även nu saknades flytet. Därför blev det också lite vingligt och vi petade ner flera bollar. Dessutom skyggade Lotus för konstiga saker utanför banan, han som inte brukar vara det minsta tittig, och det bidrog förstås till vinglandet. Vid ett tillfälle fick vi även ett tvärstopp som jag tror berodde på att han fick tungan över bettet, något som hänt vid några tidigare tillfällen så jag måste försöka hitta ett sätt att komma runt det problemet.
Så resultatmässigt gick det faktiskt ganska uruselt. Vi lyckades komma sist i både dressyr och precision och gjorde nog vår absolut sämsta tävling hittills. Vi har ju gått upp en klass och både krav och konkurrens har därmed ökat, men helt klart så var det nog den sämsta körkänslan jag hittills haft på tävling och då spelar varken krav eller konkurrens nån större roll. Det är onekligen ganska trist att hästen går sämre än nånsin på tävling när träningen istället fungerar bättre än nånsin. Jag vill ju visa upp den där fina hästen som jag faktiskt vet att jag har! Men helt klart så är det nåt som händer i tävlingssammanhang som gör att det inte riktigt fungerar – hos mig eller hästen eller båda. Det ligger nära till hands att tro att tävlingen tar på krafterna och att Lotus inte riktigt orkar, men med tanke på hur mycket kraft och ork han har på träning så känns inte det som en möjlig förklaring. Men det ända sättet att komma runt problemet är ju förstås att fortsätta att träna på att tävla och hoppas att det så småningom kan fungera även på tävling.
Och nu låter jag väldigt bitter och besviken men det är jag faktiskt inte. Tvärtom! Vi hade en helt fantastisk dag på Runsten. Solen sken, tävlingsplatsen var jättefin och själva arrangemanget jättebra. Och framför allt älskar jag de underbara människorna som jag lärt känna genom körningen. Det känns som om vi är en enda stor familj där alla känner alla och alla hjälper och stöttar varandra och alla nykomlingar, oavsett om det är en ny tävlande eller en mer eller mindre tillfällig medhjälpare, tas emot med öppna armar. Konkurrenskänslan lyser verkligen med sin frånvaro. Vi har verkligen trevligt ihop och man längtar till nästa tävling bara för den trevliga stämningens skull. Under en väldigt kort stund efter domarens utskällning kände jag att jag fått nog av det här med tävling och att jag bara ska träna i stället. Men några sekunder senare insåg jag att jag tycker alldeles för mycket om det härliga tävlingslivet för att låta en sur domare förstöra glädjen. Och Lotus älskar också tävlingslivet, han såg mäkta belåten ut hela dagen och älskar all den uppmärksamhet han får. Sen ska vi bara få det att fungera inne på banan också.
Nedan lite bilder från tävlingen.
RSS Feed
