17 mars lördag
Så var det då dags för Torsholma cup i dressyr igen. Vår egen interna lilla tävling där alla rider det program som bäst passar just deras nivå och sedan räknas resultaten om till procent och alla tävlar mot alla. En väldigt trevlig och lättsam tävlingsform och framför allt nyttig träning. Och träning, ja det behöver vi tydligen för det är svårt att tävla!
Eftersom vi inte har någon utebana delar vi upp oss i startgrupper om fyra eller fem ekipage som får rida fram 15 minuter inne i ridhuset. Jag skrittjobbade ute först och Lotus kändes riktigt fin. Öppnor fram och tillbaka längs vägen var bra gymnastik. När vi var välkomna in i ridhuset kunde jag använda den stunden effektivt till trav- och galopparbete. Lotus kändes riktigt fin. Kanske inte vårt allra bästa pass, men riktigt rund och fin och trevlig i formen. Ganska mjuk och följsam och någorlunda uppmärksam på mig.
När framridningstiden var ute fick vi hålla till på den lilla biten av ridhuset som blev kvar när dressyrbanan var byggd, dvs knappt 20 gånger 20 meter. Där jobbade jag vidare en stund innan jag gav Lotus skrittpaus tills det var vår tur att gå in på banan, ca 10 minuter senare. Inne på banan igen red jag till en början lätt och det var en väldig fart på Lotus. Fick startsignal och satte mig ner och började rida ordentligt igen. Och vad hände då? Jo, jag satt plötsligt på en spänd häst som inte alls hade lust att jobba. All mjukhet och samarbetsvilja var som bortblåst. Visst, en del saker gick ganska bra, men vi fick också en hel del ganska grova missar. Mellantraven fick galoppinslag, mellanskritten fick travinslag och i en av galoppökningarna fick vi ett omslag. Dessutom var Lotus över tygeln i flera moment och jag fick inte alltid igenom ställningen.
Insåg efteråt vad det var som hände. När vi tränar så börjar vi ju alltid med lättridning i traven. Sen galoppjobbar vi en stund och samlar sedan ihop traven lite mer under nedsittning. När vi är nöjda med det jobbet övergår vi till lättridning och sen avslutar vi passet. Nu hade vi ju gjort ett ganska bra jobb, jag hade i princip avslutat – och sen börjar jag kräva arbete igen. Lotus reaktion var förmodligen ungefär ”Men hallå, vad håller du på med, vi var väl klara!?”. Klart att han inte var så sugen på att börja jobba på riktigt igen då. Med andra ord måste vi träna på att rida tävlingsmässigt. Att kunna göra en bra framridning, ta en paus och sedan fortsätta att jobba. Vi måste också träna på att inte rida fram så länge så att vi har lite ork kvar till att visa vad vi faktiskt kan inne på banan.
Nu var jag inte alltigenom missnöjd. Vår totala poäng var allt annat än imponerande, drygt 56 procent. Vi fick både treor och fyror för våra missar. Samtidigt fick vi flera sjuor, bland annat på båda galoppvolterna (!). Domaren skrev ett väldigt trevligt omdöme om en trevlig häst som för dagen var lite spänd och att jag gjorde ett bra jobb samt att det var synd att travökningen sprack för den började riktigt bra. Det känns med andra ord som om vi är på rätt väg och vi skulle nog kunna prestera ganska bra om vi bara får allt att stämma. Det berömda ”om” med andra ord…
Nöjd var jag också med att jag hade en häst som var oerhört mycket mera ridbar än under våra första försök på dressyrbanan när vi mest bara ”yrde runt” helt utan styrning. Den här gången satt jag och galopperade i ”collecting ringen”, för några månader sedan hade det varit helt otänkbart för jag hade inte kunnat styra. Dessutom var det flera av mina kompisar, som inte sett Lotus på länge, som var klart imponerade av hur fin han blivit och hur bra han rörde sig. Framför allt tyckte de att galoppen blivit så bra. Så visst har vi mycket att vara stolta över. En vacker dag ska vi även visa domaren vad vi verkligen kan! Dock känner jag ingen som helst lust att ge mig ut och tävla dressyr ”på riktigt”. Tror att vi håller oss till körningen!
Så var det då dags för Torsholma cup i dressyr igen. Vår egen interna lilla tävling där alla rider det program som bäst passar just deras nivå och sedan räknas resultaten om till procent och alla tävlar mot alla. En väldigt trevlig och lättsam tävlingsform och framför allt nyttig träning. Och träning, ja det behöver vi tydligen för det är svårt att tävla!
Eftersom vi inte har någon utebana delar vi upp oss i startgrupper om fyra eller fem ekipage som får rida fram 15 minuter inne i ridhuset. Jag skrittjobbade ute först och Lotus kändes riktigt fin. Öppnor fram och tillbaka längs vägen var bra gymnastik. När vi var välkomna in i ridhuset kunde jag använda den stunden effektivt till trav- och galopparbete. Lotus kändes riktigt fin. Kanske inte vårt allra bästa pass, men riktigt rund och fin och trevlig i formen. Ganska mjuk och följsam och någorlunda uppmärksam på mig.
När framridningstiden var ute fick vi hålla till på den lilla biten av ridhuset som blev kvar när dressyrbanan var byggd, dvs knappt 20 gånger 20 meter. Där jobbade jag vidare en stund innan jag gav Lotus skrittpaus tills det var vår tur att gå in på banan, ca 10 minuter senare. Inne på banan igen red jag till en början lätt och det var en väldig fart på Lotus. Fick startsignal och satte mig ner och började rida ordentligt igen. Och vad hände då? Jo, jag satt plötsligt på en spänd häst som inte alls hade lust att jobba. All mjukhet och samarbetsvilja var som bortblåst. Visst, en del saker gick ganska bra, men vi fick också en hel del ganska grova missar. Mellantraven fick galoppinslag, mellanskritten fick travinslag och i en av galoppökningarna fick vi ett omslag. Dessutom var Lotus över tygeln i flera moment och jag fick inte alltid igenom ställningen.
Insåg efteråt vad det var som hände. När vi tränar så börjar vi ju alltid med lättridning i traven. Sen galoppjobbar vi en stund och samlar sedan ihop traven lite mer under nedsittning. När vi är nöjda med det jobbet övergår vi till lättridning och sen avslutar vi passet. Nu hade vi ju gjort ett ganska bra jobb, jag hade i princip avslutat – och sen börjar jag kräva arbete igen. Lotus reaktion var förmodligen ungefär ”Men hallå, vad håller du på med, vi var väl klara!?”. Klart att han inte var så sugen på att börja jobba på riktigt igen då. Med andra ord måste vi träna på att rida tävlingsmässigt. Att kunna göra en bra framridning, ta en paus och sedan fortsätta att jobba. Vi måste också träna på att inte rida fram så länge så att vi har lite ork kvar till att visa vad vi faktiskt kan inne på banan.
Nu var jag inte alltigenom missnöjd. Vår totala poäng var allt annat än imponerande, drygt 56 procent. Vi fick både treor och fyror för våra missar. Samtidigt fick vi flera sjuor, bland annat på båda galoppvolterna (!). Domaren skrev ett väldigt trevligt omdöme om en trevlig häst som för dagen var lite spänd och att jag gjorde ett bra jobb samt att det var synd att travökningen sprack för den började riktigt bra. Det känns med andra ord som om vi är på rätt väg och vi skulle nog kunna prestera ganska bra om vi bara får allt att stämma. Det berömda ”om” med andra ord…
Nöjd var jag också med att jag hade en häst som var oerhört mycket mera ridbar än under våra första försök på dressyrbanan när vi mest bara ”yrde runt” helt utan styrning. Den här gången satt jag och galopperade i ”collecting ringen”, för några månader sedan hade det varit helt otänkbart för jag hade inte kunnat styra. Dessutom var det flera av mina kompisar, som inte sett Lotus på länge, som var klart imponerade av hur fin han blivit och hur bra han rörde sig. Framför allt tyckte de att galoppen blivit så bra. Så visst har vi mycket att vara stolta över. En vacker dag ska vi även visa domaren vad vi verkligen kan! Dock känner jag ingen som helst lust att ge mig ut och tävla dressyr ”på riktigt”. Tror att vi håller oss till körningen!
RSS Feed
